En restaurang i Lissabon

Det härliga med Lissabon var att känna in kulturen och historian av en hamnstad som fenicierna också besökte (eller kom från?). Deras skepp, symboler, arkitektur…det är en stor stad in the making. De tar det lugnt. Går långsamt. Sjunger på kvällarna, cyklar vid belèm, äter fisk. Det var fint och skönt, en annan livsstil.

Erics pappa hade sparat ett visitkort från hans besök i Lissabon ett år sedan, på det kortet hade han skrivit att det var en lokal restaurang, kypare och servitriser sjunger.

Okej, den restaurangen kan vi kolla upp. En minikarta fanns på baksidan och vi kollade på den, jämförde med vår dåliga turistkarta, addressen fanns inte där, men vi gissade på den närmsta stationen. Jag och Eric gick av i Rossio, och jag började bli hungrig, varför hade vi inte kollat upp kartan hemma innan?

Vi frågade oss fram och fick gå en bit ändå, förbi ett område fyllt av restauranger, upp för en kulle, ner för en kulle, mot vattnet, vi jagade alltså efter en restaurang, med ett visitkort, i en stad vi inte kände. Vi frågar en gammal dam om adressen men hon kan inte engelska, sempre sempre säger hon, och pekar, gestikulerar och visar, och vi tänker att det betyder, rakt fram rakt fram…när vi till slut svänger till höger där någon annan sagt att det är, så är det en smal gata uppåt och det finns inget där.

Eller vänta, där är det en liten skylt som sticker ut, där är det. Restaurangen ser liten ut. Ägaren ser på oss och säger okej, en plats för två och drar bort ett skynke som döljer en trappa, vi får gå ner och ser att det är som en fin källare och mycket större än vi trodde från början. Vi sätter oss på våra platser och ägaren säger att vi hade tur, det där var de enda platserna han hade, det är helt fullbokat ikväll. “Hur hittade ni ens oss?” Frågar han..och Eric berättar om visitkortet.

Helt enkelt en gömd diamant, ingen var där när vi kom fram, vi hade hela restaurangen för oss själva medan ägarna förberedde vin och bröd på alla bord och serverade oss appetizers och portvin. Vid 20.30 tiden börjar folk droppa in, bara portugiser och vid nio lyssnar vi på lite fado (efter den här resan älskar jag Fado). Det var fina röster, live musik, mycket hjärta och värme i restaurangen. Vi fick gå tidigare för att hinna till våra konferensvänner i Rossio, och betalade en ganska dyr nota, fast i Sverige hade det kanske kostat trippelt på ett sånt ställe. Helt klart värt det. En rolig erfarenhet nonetheless.

  
          

Advertisements

Underbara sommar

Jag har planerat en underbar sommar, fylld med resor och nära vänner. Tanken gör mig så glad. Att jag kunnat, trots att jag inte har så mycket pengar. Portugal i Maj, Belgien och Barcelona i Juni och Libanon i Juli. ALLTSÅ wow. Det kommer att vara underbart. Livet är att resa. Att uppleva olika kulturer och alltid förbluffas över att världen är så mycket större än ens egen bubbla. Att människor är så många och så olika. Och att njuta av den tanken.