En restaurang i Lissabon

Det härliga med Lissabon var att känna in kulturen och historian av en hamnstad som fenicierna också besökte (eller kom från?). Deras skepp, symboler, arkitektur…det är en stor stad in the making. De tar det lugnt. Går långsamt. Sjunger på kvällarna, cyklar vid belèm, äter fisk. Det var fint och skönt, en annan livsstil.

Erics pappa hade sparat ett visitkort från hans besök i Lissabon ett år sedan, på det kortet hade han skrivit att det var en lokal restaurang, kypare och servitriser sjunger.

Okej, den restaurangen kan vi kolla upp. En minikarta fanns på baksidan och vi kollade på den, jämförde med vår dåliga turistkarta, addressen fanns inte där, men vi gissade på den närmsta stationen. Jag och Eric gick av i Rossio, och jag började bli hungrig, varför hade vi inte kollat upp kartan hemma innan?

Vi frågade oss fram och fick gå en bit ändå, förbi ett område fyllt av restauranger, upp för en kulle, ner för en kulle, mot vattnet, vi jagade alltså efter en restaurang, med ett visitkort, i en stad vi inte kände. Vi frågar en gammal dam om adressen men hon kan inte engelska, sempre sempre säger hon, och pekar, gestikulerar och visar, och vi tänker att det betyder, rakt fram rakt fram…när vi till slut svänger till höger där någon annan sagt att det är, så är det en smal gata uppåt och det finns inget där.

Eller vänta, där är det en liten skylt som sticker ut, där är det. Restaurangen ser liten ut. Ägaren ser på oss och säger okej, en plats för två och drar bort ett skynke som döljer en trappa, vi får gå ner och ser att det är som en fin källare och mycket större än vi trodde från början. Vi sätter oss på våra platser och ägaren säger att vi hade tur, det där var de enda platserna han hade, det är helt fullbokat ikväll. “Hur hittade ni ens oss?” Frågar han..och Eric berättar om visitkortet.

Helt enkelt en gömd diamant, ingen var där när vi kom fram, vi hade hela restaurangen för oss själva medan ägarna förberedde vin och bröd på alla bord och serverade oss appetizers och portvin. Vid 20.30 tiden börjar folk droppa in, bara portugiser och vid nio lyssnar vi på lite fado (efter den här resan älskar jag Fado). Det var fina röster, live musik, mycket hjärta och värme i restaurangen. Vi fick gå tidigare för att hinna till våra konferensvänner i Rossio, och betalade en ganska dyr nota, fast i Sverige hade det kanske kostat trippelt på ett sånt ställe. Helt klart värt det. En rolig erfarenhet nonetheless.

  
          

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s