Listen to the quiet, whisper, Thank you for stopping by

Advertisements

En restaurang i Lissabon

Det härliga med Lissabon var att känna in kulturen och historian av en hamnstad som fenicierna också besökte (eller kom från?). Deras skepp, symboler, arkitektur…det är en stor stad in the making. De tar det lugnt. Går långsamt. Sjunger på kvällarna, cyklar vid belèm, äter fisk. Det var fint och skönt, en annan livsstil.

Erics pappa hade sparat ett visitkort från hans besök i Lissabon ett år sedan, på det kortet hade han skrivit att det var en lokal restaurang, kypare och servitriser sjunger.

Okej, den restaurangen kan vi kolla upp. En minikarta fanns på baksidan och vi kollade på den, jämförde med vår dåliga turistkarta, addressen fanns inte där, men vi gissade på den närmsta stationen. Jag och Eric gick av i Rossio, och jag började bli hungrig, varför hade vi inte kollat upp kartan hemma innan?

Vi frågade oss fram och fick gå en bit ändå, förbi ett område fyllt av restauranger, upp för en kulle, ner för en kulle, mot vattnet, vi jagade alltså efter en restaurang, med ett visitkort, i en stad vi inte kände. Vi frågar en gammal dam om adressen men hon kan inte engelska, sempre sempre säger hon, och pekar, gestikulerar och visar, och vi tänker att det betyder, rakt fram rakt fram…när vi till slut svänger till höger där någon annan sagt att det är, så är det en smal gata uppåt och det finns inget där.

Eller vänta, där är det en liten skylt som sticker ut, där är det. Restaurangen ser liten ut. Ägaren ser på oss och säger okej, en plats för två och drar bort ett skynke som döljer en trappa, vi får gå ner och ser att det är som en fin källare och mycket större än vi trodde från början. Vi sätter oss på våra platser och ägaren säger att vi hade tur, det där var de enda platserna han hade, det är helt fullbokat ikväll. “Hur hittade ni ens oss?” Frågar han..och Eric berättar om visitkortet.

Helt enkelt en gömd diamant, ingen var där när vi kom fram, vi hade hela restaurangen för oss själva medan ägarna förberedde vin och bröd på alla bord och serverade oss appetizers och portvin. Vid 20.30 tiden börjar folk droppa in, bara portugiser och vid nio lyssnar vi på lite fado (efter den här resan älskar jag Fado). Det var fina röster, live musik, mycket hjärta och värme i restaurangen. Vi fick gå tidigare för att hinna till våra konferensvänner i Rossio, och betalade en ganska dyr nota, fast i Sverige hade det kanske kostat trippelt på ett sånt ställe. Helt klart värt det. En rolig erfarenhet nonetheless.

  
          

Underbara sommar

Jag har planerat en underbar sommar, fylld med resor och nära vänner. Tanken gör mig så glad. Att jag kunnat, trots att jag inte har så mycket pengar. Portugal i Maj, Belgien och Barcelona i Juni och Libanon i Juli. ALLTSÅ wow. Det kommer att vara underbart. Livet är att resa. Att uppleva olika kulturer och alltid förbluffas över att världen är så mycket större än ens egen bubbla. Att människor är så många och så olika. Och att njuta av den tanken.

Inspirationsdagen.

Jag dokumenterade olika funderingar som väcktes och tips som jag tog till mig från dagens event lite snabbt! Så här kommer de:

Jag blev bjuden till eventet på grund av en caselösningstävling med Armada (Enova). Casetävlingen handlade om hållbara städer, och den var rolig och utmanande. Jag är så glad att jag genom case:t fick delta på Swecos inspirationsdag!

Temat på inspirationsdagen var ledarskap för hållbarhet och Hugopriset skulle delas ut till årets student, innovatör och inspiratör. Jag gick dit med inställningen att suga in all inspiration helt enkelt. När det bara är några dagar tills att examensarbetet kommer igång på riktigt känns det lägligt! Och följande är lite anteckningar som jag fick med mig:

Helena Hed, regionschef på Sweco hade några intressanta punkter:

Helheten -> Lyft blicken och se hela perspektivet
Ledningen -> Gör hållbarhet till en strategisk fråga, ta med det till ledningen
Tillsammans -> Ja vi måste göra detta tillsammans (Här höll jag nästan på att brista ut i sång “Alla tillsammans…” Ja SSUare vet.)
Mål -> Vad är det vi vill? Vart är det vi ska?
Uppföljning -> Hållbarhet kräver förändring som måste följas upp. Såklart.
och
Relationer -> Igen “Alla tillsammans” det är avgörande att ha ett bra nätverk med olika kunskaper.

En annan sak hon sa var att vi måste våga vara modiga. Det tyckte jag var en nice paradox. Våga vara modig…det kanske inte ens är en paradox i sig, men det kräver ju ett mod för att våga och man måste våga för att vara modig…hmm fattar ni vad jag menar?

Hon tog också upp Brundtlandsrapporten där definitionen på hållbarhet vi hållbarhetsfanatiker alla känner till formuleras till något som typ “Att tillfredställa dagens behov utan att omöjliggöra framtidens behov” och de tre sakerna man pratar om när man pratar hållbarhet. Varför delar man upp det i socialt, ekologiskt, och ekonomiskt tar hon upp. Jo för att utan en av aspekterna så finns inte hållbarheten, den existerar helt enkelt inte utan alla tre faktorer. Ja jag håller med.

Britt Olin sa också en viktig sak: “Att jobba för mycket och prestera på topp, det är ju inte hållbart” Jag tar till mig av det och påminner mig själv om att inte ta på mig för mycket för att kunna prestera på ett hållbart sätt och på sättet jag vill prestera på.

Under dagen citerades moder Theresa som tydligen en gång hade ställt sig framför världens ledare och sagt “Vad gör ni med era liv? Vad gör ni för de fattigaste i världen? Två saker lyfts upp: Ansvaret över ens eget liv, och ansvaret vi bär för världen.

Vi är tacksamma för att vara en del av livets mirakel i denna galax som är 13.8 miljarder år. Peter Örn tittar på vattnet i sitt glas och säger att dropparna är miljontals år gamla och vi lever i en fantastisk värld med demokrati, yttrandefrihet, mångfald osv. men 800 miljoner saknar rent vatten. Vilket ansvar lägger det på våra axlar?

Det finns en kombination här, där livsglädjen finns men också även ängslan. Värderingar spelar stor roll och vi har inte rätt att förbruka mer än jorden tål, mer än att framtida generationer ska kunna klara sig.

Här blir jag otroligt taggad. Det enda jag tänker är jag vill komma ut och påverka på riktigt, med något eget. Men hur gör man för att den här ivrigheten ska bli något positivt? Realistiskt sett vet jag, att just det examensarbetet jag kommer skriva om framtidens energi-innovationer, inte förändrar världen direkt. Det är ju bara en liten liten grej. Hmm.

Sedan hade vi otroliga Milad Mohammadi. Igenkänningsfaktorn var hög. Han lever upp till sitt rykte kan man i alla fall säga. När han berättade om sin resa, sina ambitioner, och sina mål så kändes det som att han pratade direkt till mig. Han fick mig att komma ihåg mina ambitioner. Det jag ville back then, när jag var orädd. När jag sa till min moster att jag först skulle ändra lagen i Libanon så att en muslim skulle kunna bli president om de ville, och sen bli Libanons första kvinnliga president. Japp varför inte Amira haha

Milads viktiga poänger om mångfald låg nära hjärtat också. Han sa det jag på senare tid lärt mig och det Stockholms läns SSU distrikt drivit på länge: Att det inte handlar om integration. Det handlar om att omfamna olikheterna, det är där så mycket potential finns och att det faktiskt handlar om mångfald inte om integration. Han avslutade med att säga att ja, lika barn leka bäst, men olika barn hittar faktiskt på de bästa lekarna. Och jag bah mhmm amen! Och så fick han stående ovationer såklart.

Dagen lämnar mig tänkandes att fan, jag kanske är viktig. Kanske viktigare än jag tror. Och min dröm kanske också är möjlig, och riktig förändring i världen kanske är något jag borde fortsätta kämpa för.

Och därmed lyfter jag också blicken, ser helheten och tänker på att alla är viktiga, viktigare än de tror. Och tillsammans kan vi verka för en hållbar värld.

Fear (old post)

What if I look back at this, all this. Hard work. And feel like I missed out. Like what was I doing?

Fear.

Make conscious choices, at least try. I try being aware of choices, consequences and make sure they are worthwhile. That is important. I am important. I do important thing. Haha like Riti wrote to me on Facebook that day when I took the happy pic.

IMG_4340.JPG

This was last semester, and sometimes I like looking back at what I set up to do, and find pride and happiness in having accomplished and followed through on some of what’s on that list.

Women against Feminism

I was thinking this morning about women who are against feminism and feminists. It’s unbelievably stupid. I can have certain patience with women and people not wanting to call themselves feminists for various reasons. But being actively against the concept and justifying not needing feminism because, and I QUOTE “I am a strong and independent woman” Well hun. That’s like being a train and being against railroads and wanting to break them down because I am a strong train, or like being chocolate but wanting to destroy all cocoa bean crops. Let me explain.

Because of generations of feminists and thanks to them. We women have much more rights today than they could have ever dreamt of. But mind you it did not come easy. No body gives you your rights, you have to actively seek them. Feminists fight for equal rights and there is a lack of respect in not acknowledging this. Would you be this strong and independent if it weren’t for feminists? Will the world become more equal without feminists? I think not. So even if you do not want to label yourself. Respect the women (and men) that came before you and the feminists that are working for your future, actively making sure you have the rights you so easily proclaim. You should never take anything for granted is my message to you!

Längesen

Heyhey, det var längesen jag skrev något här. Jag vet inte riktigt om jag ska fortsätta blogga nu när jag är hemma i Stockholm. Men jag skriver av mig mycket när jag har tid och då kan jag lika gärna försöka skriva in något här med. För mina måånga fans lix 😛 haha (psych)

Mina dagar går åt plugg, SSU och jobb nu för tiden, samtidigt måste jag leta exjobb, och leta upp vad jag vill göra när jag ändå snart blir klar med plugget. OMG :’)

Men jag ser fram emot kurshelgen på Bommersvik som drar igång imorgon. Mig kommer ni kunna hitta i SSU-huset med en dator och kvitton som jag ska bokföra samtidigt som jag hjälper matlaget vid lunchruscharna;)

Jag ska även börja träna idag för nu jävlar. Jag har inte varit såhär otränad och nonfit på LÄNGE.

Paris, what did you do to me?

Jag har insett i efterhand att jag gick upp mycket på min Erasmustermin (typ 7 kg om inte mer). När jag återgick till min normala livsstil så gick jag nästan ner direkt. Men jag vet att jag är onyttig och otränad och det är viktigt att jag börjar ta tag i det. Dels för att det är bra för hälsan men också för att det är något jag verkligen tycker om att göra. Jag har tränat sen jag var liten och jag är besviken på mig själv för att jag slutat göra det jag älskar oavsett om det varit kickboxing, dans, springa, eller yoga som det handlat om.